Borrelia – Tyskland blev räddningen

Bröllop, hus och barn; Maria levde i en lycklig samborelation och gick en till synes ljus framtid till mötes. Ett bett av en fästing sommaren 2008 ställde dock plötsligt hennes hela tillvaro på ända – och hon drogs in i en mardröm, som närapå skulle komma att kosta henne livet.  När den svenska sjukvården visade sig oförmögen att hjälpa, var det i stället ett besök på en klinik i Tyskland som i sista stund blev Marias räddning.

När Maria, då 27 år, en sommardag 2008 fick se en röd ring på ena benet blev hon lite orolig. Mormor hade tidigare drabbats av Borrelia, så hon anade vad det handlade om. Eftersom hon hade ont och därtill fick influensaliknande symptom sökte hon vård på lasarettet.

 ”Det är absolut inte Borrelia”, sa den sjuksköterska som gjorde en första bedömning av Marias tillstånd och som därför inte ville låta henne träffa en läkare. Sköterskan berättade att hon sett tio tusen fästingbett tidigare – och så där såg de inte ut. Maria lät sig, trots sin oro, övertalas – tyvärr, skulle det snart visa sig.

När symptomen två veckor senare inte försvunnit sökte Maria åter vård. Hon hade börjat få så ont i nacken. Den här gången fick hon höra att det måste vara arbetsrelaterat och hon blev remitterad till en sjukgymnast.

Kanske var det bihåleinflammation, gissade läkaren, när Marias besvär snart ytterligare förvärrats. Borrelia, det visste hon i alla fall säkert, det var det ju inte. Kanske hade Maria redan i det här läget hjärnhinneinflammation, för hon kräktes regelbundet och blev ofta yr.

”Jag och sambon gjorde åtta graviditetstest, för vi tänkte att det kanske var den typen av symptom det rörde sig om”, berättar Maria, som fortfarande har svårt att prata om allt som varit.

 

Anklagad för inbillningssjuka

Maria valde ändå att lita på att läkarna visste vad de pratade om och kämpade på med heltidsarbete. Men så, ett halvår senare, vaknade hon mitt i natten med svår kramp i benen. Maria tog sig åter till lasarettet, där hon fick ett par kryckor. Läkarna spekulerade i allt från muskelbristning till blodpropp. En månad senare satt Maria i rullstol, oförmögen att gå på egna ben. I samband med det blev hon inlagd och man sökte neurologiska förklaringar. Samtidigt fanns det de som ifrågasatte hennes vårdbehov och antydde att hon överdrev och inbillade sig.

 ”Vet du att din sängplats kostar 10 000 kronor per dygn?”, sa en läkare. ”En plats som andra behöver bättre.”

Tack vare en ortoped, som trodde på Maria och tog henne på allvar, hamnade hon i alla fall på en infektionsklinik. Där togs två olika prover som visade på Borrelia, vilket ledde till att Maria fick antibiotika under tio dagar. Det hjälpte så pass att hon tillfälligt kunde gå med hjälp av kryckor.  När kuren var slut hamnade hon dock åter i rullstol. Kuren hade bitit tillfälligt, men resultatet bestod alltså inte.

 

Räddningen i södra Tyskland

Hög feber, svåra smärtor, svullna och missfärgade ben blev Marias vardag i ytterligare ett halvår. Under den här tiden var hon fånge i sitt eget hem; en lägenhet tre trappor utan hiss – och en tålmodig sambo som bar henne upp och ner när hon skulle till sjukgymnastiken. När Maria en dag föll illa ställdes allt på sin spets; hon hade fått nog.

Nu är vi framme i slutet av maj 2009, nästan ett år efter fästingbettet. Via Borrelia- och TBE-föreningen kom hon i kontakt med en engagerad kvinna som tipsade om det som skulle komma att bli den stora vändningen; en klinik i södra Tyskland. Sedan gick allting fort. Maria glömmer aldrig lördagen den 13 juni, när hon kom in på kliniken för ett första konsulterande samtal. Själva behandlingen skulle inledas två dagar senare.

”När läkaren såg vilket skick jag var i, sa han att vi inte kunde vänta till på måndagen. Han påbörjade i stället behandlingen där och då!”

I Tyskland fick Maria en ny antibiotikakur, den här gången intravenöst och under en längre period. En vecka senare tog Maria sina första (tio!) steg på nästan åtta månader. Under den tredje tysklandsveckan gick hon hundra steg - och kände hur livet återvände. Maria bodde inte på kliniken, men hon fick ett telefonnummer till läkaren, vilket gav möjlighet att vid behov ringa honom direkt.

”De var helt underbara; inte bara läkaren, utan all personal var helt fantastisk!”, säger Maria och berättar om det kramkalas som bröt ut när det var dags att ta farväl.

 

Tillbaka i Sverige

Väl tillbaka i Sverige ringde sambon runt till en rad sjukhus för att efterforska vem som kunde hjälpa Maria vidare. Han fick inte napp någonstans; ingen ville ta sig an hennes fall. I stället har paret kämpat vidare och på egen bekostnad anställt en privat sköterska, som vårdat Maria enligt direktiv från den tyske läkaren. De har tömt sina bankkonton och haft fantastiska föräldrar som ställt upp ekonomiskt.

Någon vidare hjälp blev det alltså inte heller efter hemkomsten, även om några inom vården ”bockar och bugar åt den tyske läkaren”, som Maria uttrycker det. Sjuk- och vattengymnastik är den hjälp hon fått i sin fortsatta kamp för att bli så frisk som möjligt.  För helt frisk, det inser Maria att hon nog inte blir. Högst troligt kommer hon ha vissa bestående men, som värk i benen, nedsatt immunförsvar och problem med minne och koncentration. Hon har fortfarande stöd av en rollator, men gör framsteg.

Maria är en energisk person med ljust sinne. Nu känner hon att krafterna återvänt så pass att hon är redo att ge sig ut och söka jobb. En ovälkommen paus i livet är över och nu orkar hon blicka framåt. Och inte bara Maria överlevde mardrömmen – utan även kärleken, trots svåra prövningar. Maria är djupt tacksam att sambon och övriga familjen inte bara stått ut, utan även stöttat henne till hundra procent. Hon skänker därtill många tacksamhetens tankar till den engagerade kvinnan i Borreliaföreningen – och till Dr Klemann i Tyskland.

”Utan dem hade jag inte levt i dag.”

 

 /Susanne Isberg

 

Fakta

Sjukdom: Borrelia
Destination: Pforzheim, Tyskland
Kostnad, inklusive medicin och resa: 65 000 kr

 

Relaterade sidor: 
Dela det här